13-11-2003

Kolumn 38

Mycket av det jag skriver om handlar specifikt om dödsstraff, eller om ämnen som på något sätt har att göra med dödsstraff. Jag kommer även att skriva om andra saker som har med fängelse att göra. Jag tror att det är det jag tänker göra denna gången. Jag tror att det är allmänt ansett att det måste finnas ett stödsystem som hjälper en att komma ut i friheten och klara sig därute. Det stödet ges ofta av släkt och vänner.

Normalt sunt tänkande och logiska människor skulle väl anta att fångvården skulle göra allt som står i deras makt för att se till att allt som överhuvudtaget går att göra, också görs, för att kontakten mellan intagna och deras familjer och vänner i den fria världen ska bibehållas och också stärkas. Anledningen till detta är att när den intagne blir frisläppt, så kommer han/hon att kunna få så mycket hjälp som möjligt för att kunna stanna kvar i friheten och bli en produktiv medborgare som inte återfaller i den sortens liv som fick honom/henne att hamna i fängelse från första början.

Jag har läst en broschyr som den kaliforniska fängelseöverstyrelsen (ung. övers anm.) publicerar, och som handlar om CDC:s (California Department of Corrections, ung = staten Kaliforniens Kriminalvårdsdepartement) alla regler och praxis inom alla områden av fängelselivet. I det avsnitt där det handlar om den allmänna besökspolicyn står det: "Vi erkänner och uppmuntrar värdet av att inleda och upprätthålla meningsfulla familje- och samhällsförhållanden".

Jag tror inte att det är någon hemlighet att familjer ofta slits i tu när en person kastas i fängelse, och skadorna på familjerna kan ofta inte läkas när den intagne släpps. Jag har tagit reda på en del om fängelsesystemen i andra länder under årens lopp, och det verkar som om de har i alla fall en sak gemensamt. En filosofi vad gäller familjen och de intagna. Det övergripande temat är att det görs mycket för att uppmuntra den intagne att upprätthålla starka band med familj och vänner för att underlätta rehabiliteringen för den intagne. Det är också intressant att se att de gör allt de kan för att säkerställa att familjen, vänner och den intagne tillåts tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans.

Anledningen till att jag tar upp detta är att de kaliforniska korrektionsanstalterna planerar att dra ner på besöken från familjer och vänner hos de intagna till två dagar i veckan. De har planerat detta på ett smygande och lömskt sätt. De har ännu inte meddelat öppet att de tänker göra detta. Men enligt människor som har koll på läget, så är det i praktiken klart. De nya besöksdagarna antas börja gälla den 1 januari 2004.

CDC hävdar att man drar ner på antalet besöksdagar från 4 dagar i veckan till 2 dagar av kostnadsskäl. Jag tycker att detta är oärligt. CDC har under många år filat på en långsiktig plan som syftar på isolering och som berövar de intagna på fler och fler saker. Besök är bara en del av en större plan. Det fanns en tid då besök var tillåtet sju dagar i veckan, sedan ändrades det till fem dagar i veckan, sedan ändrades det till fyra dagar i veckan, och nu planerar de alltså att dra ner det till två dagar i veckan. Det är ju uppenbart vart det hela är på väg.

Det som intresserar mig mest är att de påstår att det har att göra med budgetneddragningar. Det kostar inte mycket mer för CDC att ha besök än att inte ha det, eftersom vakterna skulle vara tvungna att bevaka fångarna oavsett var dessa befinner sig.

Jag anser att om CDC verkligen skulle dra ner på kostnader, så skulle de göra som vilket storföretag som helst som vill minska sina utgifter. De börjar med mellancheferna och drar in de arbetstillfällena innan de börjar försöka minska på kostnaderna på andra ställen. Om CDC menade allvar med kostnadsbesparingar, så skulle de ta bort alla överflödiga Kaptener och annan administrativ personal i den byråkratiska organisationen innan de börjar peta på viktiga program för internerna. CDC har alldeles för mycket folk i sin administration och det skulle knappt märkas om den administrativa personalen minskades med mellan 25% och 50%. De skulle spara mycket mer pengar än att dra ner besöken till två dagar i veckan.

Jag tycker att fängelsesystemet har, likt de flesta byråkratier, blivit för tungt i toppen. Det finns ju de här byråkraterna på mellannivå, som bara är intresserade av att se till att deras egna jobb är säkra. Som ett resultat av detta har vi administratörer som skapar pappersarbete för att försöka berättiga sin egen existens. Jag antar att liksom i alla byråkratier, så verkar det som om jobben är viktiga och behövliga, bara du skapar tillräckligt mycket pappersarbete. Men egentligen är de bara en del av ett uppsvällt system vars absolut största intresse är att vidmakthålla status quo.

Jag tror att om fängelsesystemet verkligen hade velat skära i kostnaderna så skulle de göra sig av med många av de administrativa posterna som ofta genererar andra poster i samma byråkrati. Det är därför som deras argument att de drar ner på antalet besök av ekonomiska skäl låter lite genomskinligt.

Det finns underliggande argument för att behålla besöksdagarna så som de är, eller t.o.m. öka antalet besöksdagar. Om fångarna har starka band till familj och vänner när de kommer ut ur fängelset, så har de en större chans att acklimatisera sig och vänja sig vid ett liv i frihet, och kunna göra detta på ett produktivt och positivt sätt, i stället för att åka tillbaka i fängelse igen.

Jag tvivlar inte på att fängelsesystemet vet om att det är större sannolikhet för att de fångar som inte har nära relationer med familjen och samhället när de släpps, löper större risk att hamna i fängelse igen. Hur mycket har man då sparat på att dra ner på antalet besök? Det som jag har pratat om här är allmänt bekant, men kanske lite esoteriskt för folk som har att göra med fängelser och kriminalvård.
Eftersom allmänheten inte är medveten om sådana här saker, så kan systemet säga vad som helst till allmänheten, och allmänheten tror för det mesta på det. Men det är också allmänheten som får betala för manipulationen och de negativa effekterna av ett kriminalvårdssystem som hellre ägnar sig åt imperiebyggande och att vidmakthålla status quo, än att skapa ett system som fungerar på ett produktivt och positivt sätt. Det är skamligt att byråkratin tillåts bli viktigare än slutresultatet, vilket är att se till att internerna återlämnas till samhället i bättre skick än när fängelsesystemet tog emot dem.

Under årens lopp har jag sett kriminalvården ta bort mer och mer av de saker som hjälper till att hålla liv i så sunda och nära förhållanden som möjligt, mellan fångarna och deras familjer och vänner. Det verkar inte som om fängelsesystemet är färdigt med sitt korståg att skapa mer och mer distans och isolering mellan de intagna och deras familjer och vänner, när de i stället borde göra allt de kan för att stärka dessa livsviktiga band mellan fångarna och världen utanför.

Det var allt för denna gången. Sköt om dig.

På återseende,
Dean