1:a oktober 1995

Kolumn 7

Jag är tillbaka – åtminstone tills färgbandet tar slut. Jag kunde inte skriva under några månader för mitt reservfärgband hade försvunnit. Jag har bedrivit byteshandel med frimärken mot ett halvt färgband så förhoppningsvis är det nog för att skriva detta. Färgband är svårt att få tag i och jag vet inte hur lång tid det tar att få tag i nya . . . speciellt som jag inte har pengar att köpa nya för ögonblicket. Jag skriver så ofta jag kan, eller när jag kan.

Jag skulle vilja prata lite om vänskap. När jag var i den verkliga världen, så tenderade vänskap att bli lite ambitiöst för mig, förutom vad gäller några undantag. Där var dussin av människor som jag betraktade som vänner, men de människor som jag betraktade som nära vänner kunde jag räkna på en hand.

Det gamla ordspråket att man inte vet vilka som är dina vänner förrän du behöver dem är aldrig så samma som när du åker in i fängelse, och ännu mer när du är satt i dödslängan. Det var verkligen en 'ögon-öppnare' för mig efter det att jag var arresterad. Folk som jag betraktade som mina vänner kunde inte komma ifrån mig fort nog. Många av dem väntade jag mig inte mycket ifrån. Andra som jag spenderat kvalitetstid med och hade stunder som är speciella, brydde sig inte ens om att skicka mig ett kort för att hälsa eller offrade ord av stöd för att låta mig veta att de hoppades att jag skulle komma ur den här sörjan oskadd. Det var lite smärtsamt för mig, speciellt sedan jag hade antagit att de borde veta att jag inte var den person som gjort det jag anklagades för. Det faktum att jag hade ställt upp för några av dem när de gick igenom svårigheter, gjorde det mig ännu mer besviken när de bara dröp av. Det var då jag förstod fullt ut, det amerikanska fenomenet av vänskapens bekvämlighet. Det var verkligen en erfarenhet.

Å andra sidan, jag har också lärt mig att jag är en tursam person. De av mina vänner som jag betraktar som nära, var alla där, förutom en av dem. De som var där försökte göra vad de kunde och när de hade möjlighet. Oturligt nog, under en period av mer än 10 år så har ett par av dem slutat höra av sig. Jag betraktar mig själv som tursam som fortfarande har vänner som hänger kvar. Det har inte varit lätt för dem och jag vet att min situation också har fört med sig svårigheter för dem.

Med risk att låta sentimental, jag vet inte vad jag skulle gjort utan mina vänner. Jag känner mig ödmjuk när jag tänker på allt dessa människor har gått igenom för min skull. Det har inte varit lätt för dom och jag misstänker att det inte är Hallmark-kort som skulle visa tacksamhet och kärlek som jag känner för de här människorna.

Sent på kvällen, när det är lite tystare här i dödslängan, ligger jag i mörkret och tänker på mina vänner. Jag tänker på de goda tider som vi hade, om och om igen. Jag undrar vad som är på gång i deras liv nu. Om de är lyckliga och om de tänker på mig. Med dom som släppte kontakten när jag behövde dem, undrar jag vad de skulle säga, om jag hade möjlighet att fråga dom, att varför de vände mig ryggen när jag behövde dem mest. Till vännerna som varit där för mig: Jag undrar om jag någonsin kommer få dem att förstå hur ledsen jag är att de behövde exponera sig för den här galenskapen och den smärta som de hade under den här processen. Hur ska jag någonsin kunna tacka dem för deras kärlek och stöd? Det är en av de svåra saker om att ligga i mörkret och undra om. Du blir bra på att undra, att visa hur du känner och tänker. Slutligen, så undrar jag vad jag ska säga till dessa vänner som har hållit sig fast vid mig hela den här tiden, när och om tiden kommer för min avrättning. Ibland, när jag ligger här i mörkret, så ska jag försöka komma på ett sista brev till dessa mina vänner.

I breven, som jag skrivit till var och en av dem, så försöker jag finna ord för at säga vad som finns i mitt hjärta, saker jag säger som skall hjälpa dem att ta itu med min död, och att jag inte vill att de skall må dåligt av det. Det är inte trevligt att tänka på det, men jag tror att de förtjänar, åtminstone så mycket efter allt de gått igenom på grund av det här. Jag är vanligtvis en optimist, men jag är också en realist och jag har tittat på alla möjligheter. Så att tänka på att skriva brev till vänner är något som jag måste göra utifall staten dödar mig.

Jag har också fått några vänner sedan jag kom hit. Vänner ute i den verkliga världen. Jag har träffat några av dem personligen, men de flesta är vänner via brev. När jag träffar dem, så vet de vad mitt öde är, och de ger mig sitt stöd. Under åren, så har de som skrivit till mig av nyfikenhet gallrat bort sig själva, men de som fortfarande är kvar tenderar att vara över vanliga människor vad gäller känslor och mental styrka. Jag tar mycket av deras styrka och det hjälper mig hantera skitsnacket när det blir exeptionellt trist tidvis. Ironiskt nog, de flesta människorna som märker ut sig är utomlands ifrån. Jag antar att människor från andra länder inte har blodlusten som amerikaner har. Ibland så blir jag förvånad över hur mycket kärlek och medkänsla de här människorna har i sina hjärtan, speciellt för en person som de aldrig träffat. Jag förklarar för dem om amerikanska attityder speciellt mot människor i fängelse och framförallt för människor i dödslängan och de tror inte på vad jag säger. Vår form av rättvisa är nånting som är obegripligt för dem. Och ett par har även framkastat att jag broderar ut det jag säger till dem om våra domstolar, poliser och fängelser. De verkar inte till fullo begripa att jag inte behöver överdriva vad jag säger till dom för sanningen är mer än adekvat.

Och vänskap med andra i dödslängan, jag har inte någon som jag betraktar som vän. Jag tenderar att hålla mig för mig själv för det första, men i det förflutna kände jag ett par killar som jag kallade vänner. En av dom blev huggen till döds av en annan intern, den andra har jag förlorat kontakten med. Det finns killar här som utvecklar vänskap men jag har ingen önskan att göra det. Jag har bekanta som jag tycker mycket om, men jag föredrar att hålla det på den nivån. På något sätt, idén att odla vänskap med någon som kommer ledas till gaskammaren lockar mig inte. Det är lättare att hålla alla här i dödslängan på en armlängds avstånd.

Nå, jag har babblat på länge nu . . . och färgbandet tog inte slut under tiden. Förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän jag kan prata med er igen.

Senare,
Dean