3 augusti 1999

Kolumn 22

Det var inte meningen att vara frånvarande så länge. Ledsen för det, men saker händer. Jag är tillbaka och vill tala om ett par saker. Förhoppningsvis så kollar ni fortfarande upp för att se om det är någonting nytt och har inte gett upp mig. Det är konstigt hur ni kan tillbringa tid och energi på saker som tar upp er tid och när du ser tillbaka så undrar du varför du lägger så mycket tid på det. Jag försöker inte vara kryptisk, jag pratar bara om hur, när vi går genom livet, vad som verkar viktigt för tillfället visar sig inte vara så viktigt som man trodde, men med tiden så förstår du det, du har spenderat massor av tid och energi på det innan du kan få tillbaka ditt fokus.

Det är en intressant grej på gång för Staten Kalifornien. Tydligen vill de sälja San Quentin fängelset och flytta Dödslängan till ett annat fängelse. För er som inte vet, San Quentin befinner sig på ett stort stycke mark längs med norra kusten av San Francisco Bay. Det har varit lokaliserat här i 140 år, eller så. Nu vill Staten Kalifornien flytta Dödslängan och stänga ner San Quentin, så att de kan sälja landremsan och använda pengarna till andra saker. Jag säger andra saker, därför att vad de säger att de vill använda pengarna till och vad det till slut används till, är inte samma sak.

Jag talade med en advokat jag känner om detta och han sa att några riktigt förmögna människor har bedrivit korridorspolitik med de politiker som säljer den här marken, så det kan plockas ner och bli bostäder och köpcentra. Jag vet inte om det är sant, men det verkar vettigt. Fängelset är lokaliserat på ett första klassens mark och utvecklare skulle göra precis vad som helst för att lägga vantarna på det här stället för utveckling.

Advokaten förklarade för mig de verkliga anledningarna varför Staten vill flytta fängelset. Anledningar som är mer slingrande och manipulativa. Kalifornien har velat flytta Dödslängan i många år. Idealet är, de vill lokalisera det någonstans ute ur vägen där det är avlägset och svårt att komma till. Anledningen för detta är så att det blir svårare för juristerna (som jobbar med överklagandena) att arbeta med målen tillsammans med sina klienter. Dessutom, när de har en avrättning, så blir det besvärligt för folk (som vill protestera) att komma dit. Amerikanarna har bevisat gång på gång, att de har en kort uppmärksamhets-spännvidd och Staten vet att om avrättningarna hålls utom synhåll, på ett ställe där du inte kan protestera, så förlorar många människor intresset att bli involverade i protester mot Dödsstraffet och att Staten sanktionerar mord.
Jag tänkte på hur ironiskt det skulle vara om San Quentin såldes och på grund av den långa och ökända historian av det här stället, om det blev ett Nationalhistoriskt Monument och markutvecklarna skulle inte kunna röra det. San Quentin-fängelset har en längre och mer notorisk historia än Alcatraz-fängelset, vilket är Nationahistoriskt Monument, tror jag (om inte, så nånting liknande).

Politikerna och byråkraterna talar om hur dyrt det är att driva San Quentin, som en anledning att sälja det. Jag tror inte det är uppriktigt av dem att påstå det, om de flyttar Dödslängan långt från domstolar och jurister, så får skattebetalarna slutligen betala mycket mer på andra områden. Advokaterna och detektiverna måste resa längre och stanna längre (när de åker för att träffa sin klient) och fakturerar mer pengar än vad de skulle göra om de arbetade här på San Quentin. Jag är säker på att fängelset kommer att säljas och att en markutvecklare kommer att gratulera sig själv för donationer av alla pengar till varierande politiker. De av oss på Dödslängan som flyttar nånstans långt bort och kommer att kosta skattebetalarna mycket mer än vad Dödslängan här i San Quentin gör, men jag antar att det är så stora affärer och politik fungerar. Det är inte vad som är sanningen, utan vad du övertygar allmänheten vad som är sanningen. Som jag sa, jag har inga som helst tvivel om att de flyttar alla oss på Dödslängan. Jag bara tycker att folk skall veta att det är mer än vad som berättas i media och på guvernörkontoren.

När jag nu är inne på pengar och fängelser, så vill jag prata lite om en artikel som dök upp i San Francisco Chronicle (en nyhetstidning) i juni. Det är en artikel som talar om Kaliforniens fängelser och telefonbolaget MCI Worldcom. Om du vill läsa artikeln själv så gå till URL
http://www.sfgate.com/cgi-bin/article.cgi?file=/chronicle/archive/1999/06/14/MN53919.DTL
Den här artikeln förklarar hur Kalifornien och MCI Worldcom överfakturerar för 'mottagaren-betalar-samtal' från interner till deras familjer. Genom att göra det, så tjänar Staten och MCI en obscent stor summa pengar (16 miljarder dollar för enbart Kalifornien 1998). På samma gång gör de det svårt för fångar att bibehålla en stark relation till sina familjer och kära. Det här ökar sannolikheten för att fångar hamnar i trubbel igen när de väl är frigivna från fängelset.

Det är ett perfekt exempel i hur Kalifornien är mer intresserat av pengar än att försöka tillförsäkra sig om att fångar friges och stannar ute. Om de i fängelset hade möjlighet att stanna ute, skulle Fängelseindustrin må dåligt och de skulle förlora pengar. Så länge fängelser gör vad de kan för att försäkra sig om att fångar återvänder till fängelset så kommer det vara en stark Fängelseindustri. Men om fångarna kommer ut och STANNAR UTE, så eroderas själva fundamentet som håller fängelseindustrin stark och framgångsrik, vilket uppenbarligen är fångar. Så länge det är många fångar som kommer tillbaka till fängelserna, så är affärsverksamheten bra.

Det är en äcklig rundgång som håller på i fängelsesystemet just nu. Fångar kommer till fängelset och en kil slås in mellan fången och dess familj och kära (på fler sätt än att just överfakturera telefonsamtal) medan de är i fängelset. Detta ökar möjligheterna för fången att friges och begå ett nytt brott. Det gör fler brottsoffer och ger längre straff och hårdare straff vilket politikerna är lyckliga över att utföra. Som ett resultat, så blir fängelseindustrin starkare medan fängelsepopulationen blir större och större. Offrens rätt-grupper är pacificerade att tänka att de gjorde någon för att lösa problemen, medan problemen blir större och större och offren ökar, men inget görs för att lösa det verkliga problemet, vilket är hur det nuvarande systemet jobbar och förevigar problemet och låter den här rundgången fortsätta.

Jag slutar här, men jag hoppas vara tillbaka snart. Innan jag går, så vill jag uppmana folk att bojkotta MCI Worldcom och allt som relateras med MCI Worldcom såsom dess Internet och datorservice.

Senare
Dean