8 januari 1996

Kolumn 9

Ett till år har bitit i gräset. Semestersäsong är alltid den svåraste tiden att sitta i fängelse och jag misstänker att det är ännu svårare här i dödslängan. Personligen så ignorerar jag den så gott jag kan, men det verkar som om vissa av killarna får det svårt. De fann en kille hängd i sin cell. Jag vet inte om det var en av de dömda eller en Ad-seg-kille, men det verkar som om det händer oftare under semestersäsong.

Jag är alltid road av nyårsafton. Vid midnatt börjar massor av killar skåla och vissla. Jag har aldrig lyckats klura ut varför. Det finns en tecknad serie som jag alltid påminns om när killarna börjar skåla. Den heter 'Mr. Boffo'. Ett tema av Mr. Boffo nånting som kallas, 'Folk fattar inte konceptet'. Alltid när jag hör skålandet, så tänker jag för mig själv, att här är verkligen essensen av folk som inte är klara över konceptet. Eftersom tid är nånting vi har väldigt lite av (i dödslängan) så tycker jag, att skåla för att fördriva tiden är en av de bisarra ironier som är vanliga i en situation som denna. För att vara renhårig, kanske de skålar för det faktum att de har överlevt ett år till, eller det faktum att helgerna är över. Vilken anledningen än är, så önskar jag er alla ett Gott Nytt År, och jag hoppas det skall bli gott för oss alla.

Jag tycker att det borde vara ganska självklart för vem som helst som läser de här styckena jag skriver, att jag inte är författare på något sätt . . . min grammatik och punktion är inte den bästa och jag tenderar att babbla tidvis, men jag är bara en burfågel och jag hoppas du kan förstå vad jag försöker säga. Det blir frustrerande ibland eftersom det är svårt att uttrycka mig själv på ett klart och koncist sätt.

Jag skulle vilja svara på några av de frågor som folk har skickat till mig, men jag väntar och gör det en annan gång. Det är en annan planerad avrättning här på San Quentin. Den förväntas ske den 26:e januari. Om den sker, så har han valt giftinjektion, vilken blir den första i den här staten.

Jag har inte bestämt mig för hur jag känner för giftinjektion än. Vi ska ha ett val mellan cyanidgas eller giftinjektion och när jag blir tillfrågad om vilket jag väljer om jag nånsin blir avrättad, så har jag aldrig något svar. Jag tycker det har blivit för rent och kliniskt att döda någon. Som resultat, tror jag det gör det lättare för jurys att döma till dödsstraff. Hur konstigt det än kan låta, så tror jag de har fått allt om bakfoten. Jag tycker att de skulle förrätta en avrättning så äcklig och hemsk som möjligt. Sen, när det kommer till avrättning, borde juryn, som dömde personen att dö, verkställa domen. Och kanske skulle avrättningsmetoden vara där personen är kedjad vid en stolpe och juryn klubbar och måste slå personen till döds. Faktiskt, om juryn känner väldigt starkt för att döma en person till döden, borde de ha samma känsla i att verkställa straffet istället för att låta någon annan göra det för dom. Jag gissar att det är lite extremt, men Systemet har gjort det alldeles för enkelt och alldeles för avskilt för er människor där ute att döma någon till att dö. Eller kanske, om det inte är juryn som skall verkställa straffet, så kanske det kan vara ett system att få folk att verkställa straffet på samma sätt som en jury är vald i rättegången. En dator väljer ut folk från röstlängderna eller från Kommunikationsdepartementet och via slumpvist urval, så väljs en pool av folk ut för att förrätta straffet som getts en person. Men som det är nu, när folk sitter i juryn och lämnar över dödsstraffet, de känner att det är en sorts abstrakt idé att . . . det spelar ingen större roll. När allt kommer omkring, om de så gärna vill att straffet skall bli döden, så borde de vara villiga att med sina egna händer döda personen, istället för att låta någon annan göra det för dem.

En annan sak som oroar mig vad gäller avrättning med giftinjektion, är att det kanske är lättare för killarna här i dödslängan att genomföra det, istället för att slåss för sina liv. Jag är rädd att giftinjektion kan göra det lättare för vissa här att bara ge upp och låta staten döda dem. Idén att somna och inte behöva vara på det här stället mer är alltför lockande.

En annan sak jag ville tala om är någonting jag hörde om häromdagen. Det är att staten Kalifornien har stoppat all media intervjuer med fångar. Anledningen är att de tror att media kommer göra en stjärna av fången. Bara idén är så korkad att man måste undra om den verkligen är allvarligt menad. Men det verkar som om den är det. Jag misstänker att den verkliga anledningen att de gör så här är att de inte vill att fångarna skall prata om allt skit som pågår i fängelset. Så länge som systemet kan fortsätta få folk att tro att alla i fängelset är djur och inte människor som en gång var som du, så kan de fortsätta att göra vad de vill. Fängelset är inte att försöka rehabilitera människor längre, vilket inte är nån hemlighet, men fängelser har blivit storindustri. Så länge det finns folk att fylla fängelserna med, affärerna är goda, så varför skulle systemet vilja hjälpa folk i fängelset att komma ut, det vore inte bra för affärerna. Politikerna vill ha fängelser i sitt eget område där för att det är bra för ekonomin och skapar jobb. Om fångarna blev rehabiliterade, så skulle de få stänga fängelserna . . . och jobb förloras. Det finns också massor av interner som används i fängelserna för stor industrin. Interner gör kretskort, möbler och andra produkter som förr gjordes av folk på utsidan. Man betalar fången 30 cent per timme vilket verkligen överträffar om de skulle betala en av er £10.00 eller £20.00 per timme. Så att hålla media från intervjuer med folk i fängelse, så kan de hålla alla fångar ansiktslösa och ickemänskliga, hellre än låta dig se att vi är mänskliga individer och för det mesta, folk precis som ni är. Det spelar ingen roll för mig, jag har ingen önskan att bli intervjuad av media, men det är många människor i fängelset som har allvarliga åsikter som de vill lämna till medias uppmärksamhet och det är det enda sättet de kan ta itu med det. Det ska bli intressant att se hur det går.

Nå, jag tror jag har babblat nog för den här gången, så jag slutar här. Jag hoppas återkomma till er, som skrivit till mig, snart.

Senare,
Dean